rydbönan

Jag har knådat, tänkt och funderat. Nojjat, varit loj och motsträvig mot min bloggdebut. Men det var bara att kavla upp armarna en bra bit över armvecket, slå mina kloka hjärnhalvor tillsammans, och nu, på en kafferast mellan Sveriges värsta bilförare och min spanskuppsats, äntligen skriver jag!

På en aning mirakulöst sätt måste jag säga, fick min högra hand, Viktor Benan Bönan Bönana Bendroth, mig att börja blogga. Blogga, som inte fanns i ordlistan på Word har blivit ett så vardagligt ord att varenda kotte på en öde flotte vet vad det innebär. För mig är fenomenet ”blogga” bara en dålig ursäkt till att inte kalla det ”dagbok”. ”Va, skriver du dagbok? ”Nej fan, jag bloggar”
Samma skit olika namn.

Daniel Rydberg heter jag alltså, metaforens lärling med en förkärlek till rave. Det där med att göra egna metaforer är något jag och Benan har kört fast i, våra konversationer slutar ofta med obegripliga liknelser och otroliga metaforer som bara dyker upp sådär i förbifarten. Det är oftast på spansklektionerna vi drabbar samman och låter tankarna ta över, ut från Mats Jönssons lektioner. Mats Jönsson, vår spansklärare från C4, är en härlig kille. Killen som inte kan säg en mening utan att krydda den med sina kontextualiserade ord. Inom kort kommer även Mats Jönssons ordlista upp på superbloggen. Men i alla fall, koncentrerade lyssnare som till slut tappar sammanhanget på våra konversationer får huvudbry och pannsnurr, som vi (jag) uttrycker det.
Den som lyssnar håller med, den som pratar släpper loss.

Kan säga redan nu i första inlägget att jag kommer att vara den minst aktiva uppdateraren på denna superblogg, men å andra sidan är det jag som gör slitgörat, som logga och sådana mer viktiga saker. Lösenordet står dock Benan för, cred till han.

Shulululu gott folk! /Dubbel-D